Min högsta önskan i livet är inte pengar som man kanske kan tro, även om jag önskar ständigt och jämt att jag åtminstone hade tillräckligt av dem för att leva, inte bara överleva.

Nej min allra största önskan i livet är lugn, ro och trygghet.

Jag flydde från ett helvete i kaos, ut hit i skogen långt borta från det människor kallar centralt.
Fann jag lugnet?

Till en början verkade det faktiskt så, jag trodde på riktigt att jag funnit mitt eget paradis, min plats på jorden, men efter ett tag upptäckte jag att så inte riktigt var fallet.

Först köpte danskarna ödehuset och ett halvårs renovering startade, och efter det? Är de här i princip varje helg och lite till, hela sommaren, halva hösten och våren, och eftersom det är endast 30 meter bort blir det ett jävla liv på hundarna varje gång, men de vänjer sig aldrig.
De är ju som bekant sarplaninec och ovcharka, med vakten i blodet.

Som om inte det räcker, har vi den trevliga kvinnan i byn som går där också, varje dag utmed mitt staket med sina hundar, jag vet aldrig riktigt när, och det är också en stress..

Sen har vi jägarna.. Från slutet av oktober till i mars är de ute, flera gånger i veckan och du vet aldrig när på dygnet eller exakt var, men förvånansvärt ofta släpps deras jakthundar precis utanför här och varje gång de skäller och stryker runt gården får jag panik inuti, att mina hundar ska känna sig triggade nog att dra igenom ett staket och klippa den skällande hunden utanför, och i värsta fall attackera något annat..

Detta gör att jag inte längre törs ha mina hundar ute så mycket, och bara om jag själv är hemma och fort kan ta in dem om det händer något.Tanken är ju att de ska få vara ute så mycket de vill och behöver, och när jag säkrat staketet jag bygger på nu så blir det så igen.

Jag lever i en ständig stress ioch med detta. En hårfin balansgång där mina hundar behöver få vara ute, för det är deras naturliga miljö och uppgift, att vakta, men samtidigt får det inte heller hända något.

Sedan kom covid, och plötsligt blev det folk från när och fjärran här, varenda liten sunkig stuga/ ödehus skulle plötsligt renoveras och alla skulle bli med stuga på landet, och ensligheten, den försvann en aning.

Jag har helt slutat gå ut med ovcharkan i dagsljus, jag inväntar och välkomnar mörkret när vi ska gå ut, och den som är dum nog att möta mig då får skylla sig själv.. (och här skulle jag vilja infoga en ironisk emoji om det gick)

Så ja om jag bara en enda dag fick uppleva lite lugn, dricka mitt morgonkaffe utan att sätta det i halsen vid åtminstone ett tillfälle, och säkerligen två gånger minst, sätta fötterna i stövlarna och skynda mig ut och ta in hundarna för att grannen stryker staketet eller jakthunden är här igen, ja då vore jag outsägligt lycklig..

Sen har två Änglar räddat mig, än en gång, genom att erbjuda sig att laga min bil. Jag är så oerhört tacksam att jag saknar ord..
Änglar finns..