Jag kommer hem från en lång dag på jobbet, klockan är närmare halvtio och Zavannah sover i sin bur när jag bär in henne.. Regnet öser ned, och det är så mörkt ute..

Min kæreste sitter I soffan, ser allvarlig ut, säger att han vill tala med mig. Det visar sig att det ännu en gång har varit en språklig missforståelse mellan oss, som den här gången gett upphov till min kærestes "depression" de sista dagarna, och skapat en del oro och bekymring också hos mig

När jag säger till honom att jag frågat flera gånger de sista dagarna, om det haft med mig att göra, men han svarat nekande, och att jag faktiskt haft det dåligt själv, undrat om jag snart ska bli utslangd och vår relation är över, så säger han, ja det har jag kunnat se, att du inte haft det godt.. Och luften gick ur mig..och jag känner mig, fortfarande, som Zavannahs leksak, kylling, på golvet.

Undskyld, säger min kæreste. Jag vet att jag är en idiot ibland..

Jag känner mig förbluffad, och påtagligt besviken och ledsen. Mina tankar vänder åter till skogen, den gröna mossiga, som andas frid och ro. Kanske borde jag bara leva mitt liv i skogen, med mina hundar och katt.. Vem vet. ?
Tills dess, håller jag Zavannah tätt intill, hennes varma lilla hundkropp, som doftar av valp, och något oförstort..

Det går så fint med Zavannah.
Hon är popular på jobbet, de boende älskar henne, och även de flesta av mina kollegor..

En av de boende hade ordnat en säng till henne när jag kom igår. De är så söta att jag blir rörd..

Mina kollegor undrar sig över om inte min kæreste hjälper mig med hunden.. Inte för att det går någon nöd på Zavannah, men för att de tycker lite synd om mig med allt extra det innebär, och även Zavannah som är mycket i bilen.

Jag säger som det är, vi har en deal omkring hunden, han är helt ok med att jag har hund, men han vill inte ha något som helst ansvar eller bekymring om det.

Mina kollegor ser på mig och protesterar, menar på att det inte låter särskilt rättvist, och att man ska väl hjälpa varandra I en relation?

Jag blir lite ledsen inuti, inte överför mina kollegor, de menar bara väl, men för att jag ger dem rätt, delvis..

Jag får den där känslan igen, att jag har "offrat" gett upp rätt mycket i mitt liv för att flytta samman med min kæreste. Bytt land, språk, miljø, nytt jobb, bo med två barn igen, långt från mina egna. Allt för honom, för att jag älskar honom så mycket, och så blir jag lite ledsen, för det mina kollegor säger, det träffar något djupt inom mig..

En hund betyder så oerhört mycket för mig, det gör att jag känner mig mer som mig själv igen, att jag gör något som JAG vill, att jag inte bara har flyttat till Danmark och gett upp allting, för att helt leva ett liv som är min kærestes liv, och inte mitt.

Men ja, jag hade nog önskat bara lite, lite hjälp och støtte I det hele..
Men jag har heller inte sagt det till honom, vad jag känner just nu.