En vän kom förbi idag och sa hej. Han som har Zoe.
Vi pratade lite om livet, om det som blev, och det som inte blev..

Han kan nog hjälpa mig med kaminen i huset, som dansken började med, men aldrig fick gjort klart.

Jag tar en dag i taget, nej jag menar en timme i taget, ibland enda en minut i taget.

Så många fina människor som bryr sig om mig, visar omtanke, frågar hur jag har det och erbjuder sitt stöd.
Så tacksam för det..

För bara några veckor sedan sa jag till Sara, min allra bästa vän I världen, att Just nu är jag så lycklig, allting är så bra på alla plan, jobbet går så bra, jag har vant mig att leva i Danmark, språket går bättre och bättre, det har känts fint mellan mig och kæresten, jag har till och med börjat betrakta det som att komma hem verkligen till det huset fast det är i ett tättbebyggt område och långt ifrån vad jag gillar egentligen. Jag har funnit vänner och vi ska gå ut en helg framöver och ha en trevlig tjejkväll. Och danskens son som är ganska blyg, hade börjat prata med mig lite mer.

Sara, sa jag, jag blir nästan rädd, får katastroftankar, vad ska nu hända för elænde, för så här bra har jag nog aldrig haft det.

Sen rämnade allt, på en splitsekund var det hela över, och min värld i tusen bitar, fullständigt ödelagd..

Åh just nu gör det ont I hjärtat igen. Jag vill så gärna finna en förklaring som gör lite mindre ont. Att han är sjuk, att det hänt något osv

Men sanningen är att han slutat älska mig för lange sedan. Det kunde jag märka redan på vår semester, och kanske redan tidigare om man tänker på midsommarafton.

Det VET jag ju, så varför fundera, undra, vilja ha svar, på något jag redan vet.

Jag plågar mig själv, kollar hans facebook, ser han inloggad på messenger, och hoppas på att han ska skriva något till mig, att han ska ångra sig, ha en bra förklaring
Men det kommer ingen, det är bara jag som sitter och stirrar på en mobilskarm, en grön ring som visar aktiv status, men inte ett ord, inget meddelande kommer till mig.

#ont #krossathjarta #sorg #varför #hjärtesorg

Jag dricker kaffe i mitt gamla hus, Zavannah som alltid tätt intill vid min sida.

Jag försöker att förstå, jag prövar verkligen, men det är svårt.
I 1 år och 5 månader har dansken varit en så stor del av mitt liv, och i 7 månader har vi dessutom bott tillsammans.

Hur kan man bara klippa av det så brutalt på 3 sekunder, och inte ens vilja ge mig en förklaring.

Jag faller i sömn om natten, men vaknar upp efter några timmar. Tankarna snurrar i mitt huvud, och jag får ingen ro. Tillslut faller jag i sömn igen frampå småtimmarna, och jag drömmer, sen väcker Zavannah mig och vill gå ut.

Jag vet att jag måste släppa det bara och gå vidare. Det är jag också på väg mot. Den värsta chocken har lagt sig och jag har fortfarande näsan ovanför vattenytan, och är nu målinriktad på att skapa mig ett nytt liv igen.

Frågan är var? Jag vill å ena sidan om det är möjligt, fortsätta bo i Danmark och skapa mig ett liv där. Med de jobb jag har och uppskattar så mycket, och de fina vänner jag har där.

Å andra sidan kommer jag nog aldrig kunna bo på något bra ställe som är så fantastiskt som i Skåne. Och tanken på ensamma dagar i en sunkig lägenhet i Danmark, istället för den helande skogen i Skåne, den kan jag inte klara..

Men i Sverige kommer jag med all säkerhet, att tvingas ta ett skitjobb med dåliga villkor och dålig lön, och det är också hårt med tanke på hur mycket tid jag ska tillbringa där för att få ihop ekonomin som ensamstående..

Pest eller kolera? Vad ska jag välja?