Så är det morgon igen, och jag är på väg till mitt jobb.

Jeg har sovet som en död, hyrde en film, och föll i sömn på soffan. Lade mig i sängen, sov vidare, och så 0530, God morgon. Story of my life

En verkligt bra dag på jobbet idag.
Nu sitter jag ute I solen med min kæreste och dricker en öl, bara njuter av tillvaron, av livet, ja av allting faktiskt.

Idag har jag blivit ännu lite bättre på att dokumentera, att scora en boende, och att faktiskt tala på våran overlap.
Heja mig, det går framåt ;)

Så är jag på jobbet sedan klockan sju.

Vägen hit låg tom och ödslig framför mig, och det gick lättsamt att köra hit.

Idag är det sol och varmt, jag har sovit gott och livet känns bra.

För tre dagar sedan körde jag och min kæreste dottern till Kastrup, där hennes far mötte upp och tog henne med till Stockholm.
Hon hade det verkligen inte bra, och hon har behov för hjälp som hon bara kan få i Sverige, så det blev sådan.

Det kändes hårt, men min kæreste var söt och ett fantastiskt stöd, och körde fram och tillbaka till Kastrup, och sen pratade vi en hel del om det..

Sen har jag bara jobbat, och sovit, och jobbat, känns det som.
Idag har jag en ledig dag, sen jobbar jag weekenden.

Jag drömde inatt att jag var på en båt, ett sjunkande skepp. Plötsligt var båten nere på botten, men på väg upp igen, och jag blev rädd för vad som skulle ske med dessa människor som nu varit ombord under vattnet(de var inte döda) när de kom upp till ytan.

Sen var jag ombord igen, stod i skeppets akter, fann var det tog in vatten, länspumparna hann inte med att pumpa ut i samma takt som skeppet tog in vatten, och jag insåg att det här kommer inte fungera.

Nu sitter jag här, vaken, med en märklig känsla I kroppen. Drömmar som denna, har jag haft mer eller mindre konstant sedan jag flyttade hit och sammen med min kæreste.

Jag förstår det inte riktigt, för det är ett tydligt budskap, men samtidigt har jag det bättre än någonsin med min kæreste, och även jobbet går stadigt framåt och det känns bättre för var dag.

Jag har tagit min dotter med till Danmark.
Det var drygt två timmar av ångest och panik för henne i bilen då jag körde hit, och det står fullständigt glasklart för mig att hon mår verkligen inte bra..Hon är som den gången jag hämtade henne från Stockholm, ner till skåne, för 4 år sedan.

Hon är så full av ångest att hon inte kan sitta still, inte kan äta, ja knappt ens existera, och det är precis som hennes bror sa till mig igår, att samhællet har svikit henne fullständigt, på alla plan..

Hon är 23 i sin id-handling, men hennes funktionshinder gör att hon enligt utredning är 9-12 år i huvudet.

Vi har kämpat för henne i snart 4 år, och det enda hon vill är att få bo i skogen i stillhet, med sin bror i huset bredvid, få rätten till någon form av färdtjanst 15 km så hon kan komma ut på daglig verksamhet, praktik, då det inte går några bussar eller tåg från skogen. Men det säger samhallet nej till, de anser att hon ska bo i en lägenhet ensam, inte ett gruppboende, det anser de hon är för frisk för, och sedan ska hon alltså kunna gå till aktiviteter.

Jag vet nog vad som skulle ske i den lägenheten, det skulle bli ett tillhåll för allt möjligt elænde, det var precis av den anledningen hon flyttade från Stockholm för 4 år sedan. Utnyttjad på alla plan, och de mest hemska saker som jag inte ens kan skriva om här, dessutom skuldsatt då människor lurat henne och fått tag I hennes bankid och beställt saker i hennes namn, en skuld som nu är uppe på över 100000.

Rättegången mot de som utnyttjat och lurat henne, den lades ner. Kvar står min dotter med alla skulder och sin ångest.
Det kan ni bara bestrida, sa hennes advokat, när vi fick beskedet att det läggs ner.
Det gjorde vi också, men fick bara till svar att eftersom det är beställt i hennes bankid, så är skulden hennes..

Vi har träffat åtskilliga läkare i psykiatrien, de bra slutar efter 2 månader, och så ska vi börja om från början igen.
Hon kan inte klara ett vanligt jobb, och vi har slagits med myndigheter i åratal för rätten till aktivitetsersattning, och under tiden ska hon gå till soc varje månad för att överleva.

Den ena läkaren säger att hon kan klara ett vanligt jobb, den andra säger det kan hon inte, och så där håller det på. Vi är uppe I snart 4 år nu, och hon mår bara sämre och sämre av den påtvingade isoleringen i skogen.

Jag vet att hon inte klarar varken ett vanligt jobb eller att bo helt ensam I en lägenhet. Hon kan inte hantera pengar, planera inköp och allt vad ett vanligt liv innebär, och hon är så fylld av ångest att hon inte vet vart hon ska ta vägen..

Ej hvor er det trist att säga farvel.

Vi har precis ätit pizza, och nu skiljs vi åt. Jag till Danmark och äldsta sonen till Öland.

Det är så svårt, imorgon åker jag hem till Danmark, till ett annat liv, och min kärlek.
Jag varken kan eller vill vara utan han, jag älskar honom, och vi kan få en sån fantastisk framtid tillsammans..
Men....

Zoe och min dotter..

Men.. så har jag också min själ kvar I ett liv här. Jag älskar mina hundar, och den här platsen, den är magisk, och min själ den hör hemma här.

När jag bodde här, saknade jag min kæreste, och det var svårt att utveckla och bygga vidare på den relationen, när det var ungefär 2 dagar i veckan vi sågs nar det var som bäst.. men lika ofta varannan vecka eller med längre tid emellan.,
Och när jag nu bor I Danmark saknar jag mina hundar så det gör ont.
Två oförenliga liv.. Hur jag än gör, kommer det alltid vara något som saknas, som fattas i min själ.

Vi har grillat, pratat och sen gått sen promenad med Zoe..
Nu är det sovdags här..

Min dotter har önskat att vi ska gå ut I skogen, bara hon och jag, med en termos med kaffe och så bullar.

Det är 23 grader varmt idag, och mossan så torr att den knastrar under fötterna där vi går.