Dottern och jag har kört till Markaryd och handlat. På snöiga, isiga dåligt plogade vägar, men bilen har bra däck och vid det här laget är jag van, så det gör mig inget alls.

Jag har handlat zoegas 12 paket, och vaniljsås enligt kærestens önskemål. Det är två saker man inte kan finna i Danmark. Eller jo, vaniljesauce, men den smakar inte lika gott som den svenske varianten..Men zoegas, nej det finns inte.

Jag har också gått 5 km, och sen bastade vi, jag och dottern.
Nu eldar vi igen och äter ost och kex. En riktigt fin dag har vi haft..

Zaray är så lycklig för snön, det kan man se på foregående inlägg. Jag har också videoklipp, men det är svårt att ladda upp tycker jag.

Och anledningen till det hela var att min kæreste tagit en medicin i 15 år.
Strax före jag flyttade till honom slutade han ta medicinen. Utan att säga ett ord till mig. Jag visste inte ens att han tog medicin..

Efter några månader började han bli sjuk igen, men jag hade inte en aning.

Jag får svårare och svårare att hålla samman. Jag ser min kæreste, är hemma hos han igen, men psykiskt har jag det tungt.
Jag läser in och känner av minsta lilla med honom, samtidigt som jag støtter honom fullt ut.

Jag har det skit rent utsagt på jobbet. Kan inte hålla samman, fokusera på det jag ska, jag glömmer saker, pratar för mycket privat med en boende, Inget katastrofalt, bara om att jag har en kæreste med depression och jag har det jobbigt med det. Det är oprofessionellt av mig.

Till sist kan jag inte hålla ut mer. Jag är på en middag med 3 kollegor som jag också betraktar som vaninnor. Jag känner mig utanför hela kvällen, som att jag inte passar in. Vet inte längre om det är jag, eller dem.
Jag går hem och sjukskriver mig. Först för influenza, men jag sjunker bara djupare ner I mitt dåliga mående, och så sjulskriver jag mig för depression.

Min chef skickar mail att jag ska infinna mig till samtal. Men hon skriver varken dag eller tid. När jag frågar snaser hon av mig att det har hon skrivit och det är bara till att infinna mig då det är plikt på det. Jag tar en skarndump på mailet utan dag och tid och skickar till henne. Hon svarar inte ens. Hela tiden är jag artig och vänlig, skriver att jag ber om ursäkt om jag missforstått något.

Jag ringer en annan chef, som sager tid och plats. Jag mötte henne i fredags. Det gav noll och ingenting, för jag ska dit igen efter läkarbesok på måndag, då jag får intyg..
Men den chefen är åtminstone inte otrevlig.

Jag vet godt att jag inte varit den bästa versionen av mig själv. Men jag förtjanar inte att bli behandlad så här. Och jag kan inte gå tillbaka till jobbet. Bara tanken ger mig ångest.

När jag för snart ett år sedan flyttade till Danmark och började jobba inom socialpsykiatrin med en gång, utan att kunna prata språket, men förstod det bra, så hade jag det lite kämpigt de första 2 månaderna, sedan lossnade det och jag gick från klarhed till klarhed, väldigt omtyckt av både de boende och personal.

Så när jag gick på semester den 13 augusti, var jag så glad för jobbet..

Så seglade jag i 5 veckor med min kæreste. 5 katastrofala veckor som fick mig att tvivla på mig själv, hans kärlek, mitt förstånd, ja allt mer än någonsin. Och tvivlat, det hade jag gjort redan sedan slutet av juni, då jag tyckte min kæreste var så taskig mot mig ofta, utan att jag förstod någonting. Jag sa flera gånger till Sara att det är något som är fel, han älskar mig inte längre känns det som.

Han var kall, ointresserad av mig i största allmänhet, ville hellre sitta med sin telefon än ha något med mig att göra. Jag blev ledsen och besviken, frågade flera gånger om det var något som var fel, om han inte hade det bra med mig längre, men han svarade nekande, att allt är som vanligt.

Så jag började tänka att då måste det vara jag som är problemet, det är något fel I huvudet på mig som känner så här..

Efteråt har han sagt till mig att när vi kastade loss den där första semesterdagen i augusti, tänkte han bara Vad fan gör jag här, och med henne..
Det gjorde otroligt ont att höra, jag ser min glädje över 5 veckors segling, semester med min kärlek, och så tänker han så utan att säga ett ord..

När jag kommer tillbaka efter semestern är jag nedbruten psykiskt, jag mår dåligt, känner ju så tydligt att det är något fel, och de 5 veckors semester, har bara varit hemskt för mig psykiskt.

Det är slutet av september och jag mår dåligt psykiskt. Min kæreste blir mer och mer taskig mot mig och jag får svårt att vara helt närvarande på jobbet. Den 26 oktober möter han mig i hallen när jag kommer hem från jobbet, iskall, säger att han inte älskar mig och jag ska bara ut.

Jag blir helt förkrossad, tar till Sverige en vecka, tar en sjukdag, sen resten semester.
Jag skriver lite med honom, försöker förstå vad som hänt. Han säger allt möjligt att han är besviken på det ena och det andra jag inte gjort, att jag inte har någon bra kontakt med hans barn.
Jag kommer tillbaka sen för att hämta mina saker, och min kæreste har ångrat sig. Jag blir hos honom och jag anstrenger mig till max på alla plan, och det går 8 dagar då det först verkar gå bra, sen flipper han igen, och en fredag morgen står jag gråtande på mitt jobb, med en hundvalp och alla mina saker inkastat i bilen. Jag har ingenstans att ta vägen, och jag är så ledsen..

Jag får hyra en jobbkollegas sommarhus, och efter en vecka skriver min kæreste till mig att han är ledsen, han har visst gått in I en depression utan att han forstået det sjalv, och nu tar han medicin.

Under hela den här perioden går jag till jobbet, varje dag. Jag vill förtvivlat hålla fast vid någon sorts normalitet. Men jag har inte huvudet med mig och jag kommer till att göra några fel, säga något mindre genomtankt kanske, och under tiden börjar jag se min kæreste igen.

Jag tycker att jag hämtat upp mig lite, när jag en dag blir inkallad till en av cheferne och bryskt får veta att jag begått ett allvarligt fel med medicin och nu är fråntagen allt med medicin.
Jag protesterar men blir avsnast. Hon sender ut en mail till all personal att jag är fråntagen medicin.

Jag ber en kollega som är medicinansvarig att kolla vem som gjort fel. Hon kommer fram till att det inte är jag, och säger det till chefen. Men chefen ignorerer mig, ger mig inte tillbaka medicindispensering, ber inte om ursäkt. Faktiskt säger hon knappt hej när hon ser mig, och hon kan inte ens dolja sin afsky för mig.

Fortsätter i del 2

Godmorgen fra snedækket Sverige och skåne.

Jeg börjar morgonen med att släppa ut Zavannah och Zaray.
Under natten har det kommit mer snö, men det är också plusgrader nu och det rasar från taken, snön packar ihop sig och är tung och våt.

Zavannah sjunker helt ned i den, snö upp över ryggen, och hon kan "ikke lide det" och vill in med en gång.

Jat tänder upp kaminen, konstaterar att veden är slut så om lidt blir jag tvungen att pulsa i snön igen ut I stallet för att hämta mer.

Det tar sig omgående och jag sätter på kaffet. Ger mat till hundarna..

Dricker nu morgonkaffet vid kaminen och njuter av värmen.
Dottern vaknade precis och Zavannah är galen av glädje.

Jag har sovit ganska ok, har frysit lite och så som alltid får jag ont I ryggen och nacken av en ny säng och kuddar..
Och så drömmer jag, mardrömmar där jag blir jagad av en man som vill mig illa.. Och nej, det är inte min kæreste det handlar om, det är jag säker på..

Åh i aften er jeg bare så heldig. Jag fann en karta med propavan som jag glömt här sen tidigare, så äntligen, inatt ska jag få sova..

Dottern och jag har hygget oss, druckit lite vin framför kaminen, pratat, ätit mat och gått en sen tur med Zavannah.

Zaray min stora vackra stornos..

Hennes vackra huvud är lika stort som hela Zavannah. Vi har inte släppt ihop dem, men de har hälsat genom grinden och Zaray visar inga tecken på annat än vänlighet. Som jag älskar den där enorma hunden med sin godmodighet.. Hon är något alldeles speciellt..

Imorgon ska vi äta på restaurant här I byn, och sen ska vi basta och rulla oss I snön på gården.. ;)

Oj vad snö. Zavannah bara älskade den och for fram som en plog i snön..

Fantastiskt magiskt vackert vinterland..

Nu är vi hemma igen, dottern har hämtat in ved och jag eldar i båda kaminerna.

Det är balsam för själen att vara här..

Så är jag I Sverige, fick ett varmt mottagande av Zaray och dottern.

Vägen i Danmark är bar och fin, likaså från Malmö hela vägen upp till man börjar närma sig Örkelljunga, där blir det plötsligt snö och modd, och som vanligt sista 8 km är ett rent vinterlandskap.

Jag har tänt upp I kaminerna, tycker det var nog så kallt I huset.

Ska aldeles snart gå en tur med Zavannah, men risken är stor att hon försvinner i snön.. den är djup..

Jobbmöte. Det sa mig inte så mycket, men jag pratade med den som är vänlig(har två chefer) och kan uppföra sig artigt och korrekt, oavsett vad hon tycker om mig.

Jag skriver om det ikväll, just nu orkar jag inte. Vill bara "hygge mig" med dottern och hundarna. Jag har i vart fall inte fått sparken, ännu..