Ännu ett 15-23 pass avklarat igår.
Har sovit gott inatt, och vaknar till en dag med sol.

Dricker morgenkaffe med Zavannah I mitt knä, och känner mig ganska så tillfreds med livet just nu.

Vi har det fint tillsammans, jag och kæresten, och igår sa han att han nog faktiskt varit lite mer än trött när jag kom hem. Faktiskt lite låg åt det deprimerade.
Så jag hade rätt, än en gång har min magkansla haft rätt.

(Jag fann en bild på mig själv, den är ett år gammal. Men det är som att betrakta någon för ljusår sedan. Skillnaden är enorm, och det är inte till det positive)

Men så säger han, eller mer antyder att han haft det lite jobbigt när jag varit borta. Så det var inte så att han inte var glad när jag kom hem. Det var det att han haft det jobbigt ensam.

Och en sten föll från mitt hjärta. Och samtidigt, varför ska det vara så svårt med kommunikationen? Att ärligt säga hur han har det?
Så hade min reaktion på det hela varit helt annorlunda, och jag hade sluppit vara orolig..