Jag är så trött på att människor ska döma mig hela tiden på min arbetsplats.

Det började med att de tre støttende fantastiska väninnorna, vände mig ryggen , utesløt mig ur gemenskapen, och inte var särskilt støttende, "lige så snart som de fandt ud af at jeg var sammen med min kæreste igen".

Igår fick jag en fråga från en annan kollega, var jag bodde nu, och då jag sa att jag bor med min kæreste igen, fick hon ett uttryck i sitt ansikte, som sa allt om vad hon tyckte om det, och att jag var en idiot. Så hade hon plötsligt inte så stor lust att prata med mig längre.

Och jag har verkligen prövat att förklara, men det ger ju ingen mening, för människor lyssnar inte på vad jag säger, och de vill inte ens pröva och förstå, de har redan sin uppfattning klar. Och att sträcka ut en hand, och förlåta, det verkar inte existera i deras föreställningsvärld..

Och sådär är det mest hela tiden.
Det är ett fåtal kollegor som faktiskt verkar förstå, och ett fåtal som jag inte har en aning om riktigt vad de tänker, men de uppför sig precis som vanligt mot mig, och det är fint nog.

Jag är bara trött av det, att jag ska vara den man pratar om, en som alla ska ha en åsikt om.

Idag har Zavannah funnit en ny vän här i området där vi bor. Kanske har jag det också, det får tiden utvisa..

Zavannah och jag tog på en tur till den lilla skogen.
Jag glömde telefonen hemma, och det var faktisk en befrielse.

Solen lyste, fåglarna kvittrade och det doftade vår i luften.

Nu är Zavannah trött och jag äter havregrød med mitt hemlagade äpplemos till, av høstens skörd från trädgården.

Jag slängde också ihop en plåt med fröknæcke. Det var populært här I huset när jag bakade det för någon dag sedan.

Jag har köpt en bakmatta, helt fantastisk. Kan användas igen och igen, behöver inget engångspapper, eller smörja någon plåt.

Idag ska vi nog gå till en granne här på gatan, jag och Zavannah, så hundarna får leka lite innan jag ska jobba.