Plötsligt händer det.
Hundmaten levererades ikväll med specialbeställd budbil, allt tack vare xmannen och hans envisa idoghet..

Mitt nya simkort är här, fungerar, om än i den gamla telefonen än så länge. Min nya telefon finns att hämta, men måste ha passet först. Men ändå, skönt ha mitt vanliga nummer fungerande igen.

Städjobbet avklarat för denna veckan, så check på den. Nu vill jag bara hitta det där huset att hyra nära min vän och äldsta son, sen kanske livet kan börja igen, att leva, inte bara överleva...

Jag vaknar redan klockan sex, i mörkret ligger jag där, blickar oseende på ingenting, känner den komma, ensamheten och sorgen, ledsenheten personifierad.

Jag känner den ofta nuförtiden, en stjärnklar natt ute med hundarna, stammarnas silhuetter mot natthimlen, knarrandet av mina skor i allt det vita, doften av snö, och så ensamheten.

Minnen av en annan tid, en svunnen tid, och jag ser mig själv när barnen var små, på väg mot Gotland på en segelbåt, minnen från dåtidens tvåsamhet, en känsla av att ingå, vara en del i ett sammanhang, höra till.

Andra sekvenser flimrar förbi, snöstorm på båten, vintersegling ut till Lacka och en vedeldad bastu. Planer, drömmar, grusade förhoppningar och besvikelser, men ändå, en del av någonting..

Och så skåne, dit jag flydde för att undkomma mig själv, finna mig själv och slutligen bli hel igen. Min fristad.. Som nu är den jag drömmer om att komma bort ifrån, ur askan i elden, blandat med sorg och besvikelse över det som inte blev, och framförallt det som blev.

Och ständigt, allt genomsyrande Ensam, denna ensamhet, ända sen jag föddes har jag fått leva med just den.