Ännu en iskall morgon, isrosor på insidan av fönstret igen, men inatt har jag inte frusit. Tvärtom, min äldsta son tog hand om eldningen och hundarna så bra hela dagen när jag var borta och jobbade, att övervåningen förblev varm genom natten, och jag vaknade, sparkade av mig ett av mina täcken och svettades en aning. En obekant känsla..

Jag sitter vid elden jag tände nyss, det är något magiskt att sitta där och se hur den tar sig, hur lågorna slingrar sig runt veden, får fäste, håller sig fast, ger elden liv

Min äldsta son från Öland, tog inte bara hand om eldningen igår, utan också en ovcharka och två sarplaninac han inte känner särskilt väl. Zoe och Zaray har accepterat honom per omgående som en del av familjen och det var väl både väntat och kanske en aning oväntat. Men Araya, den sura aggressiva bitska lilla hunden från Serbien, att han även kunde hantera henne, ge mat, medicin och släppa ut och in, det är bara respekt, förundran och ett stort wouw från min sida.

Sen att hon ändå passar på att göra ett surt utfall mot honom på kvällen, då när jag är hemma igen och hon är ute på gården, tja det är helt enkelt Araya i ett nötskal...(och där ringde nog 50-talet och ville ha tillbaka sitt ord)
Men jag är ändå imponerad, av min son!!