Snörning Skåne lämnar mycket i övrigt att önska..

Då är det här den bästa delen av vägen...

Har gått med Zaray och Zoe så nu är det Arayas tur. Noah och Neah har redan rastat sig själva och har husarrest resten av dagen..

Klockan är halv sju, det rasar från taket, stora sjok av snö och is, och Zaray skäller.
Tänker att jag borde gått upp redan igår och skottat taket, men det stannade vid just en tanke, försvann liksom drunknade i alla övriga måsten.

Efter ett tag avtar skällande och vi ligger kvar i sängen fram till halv åtta.

Går ner för trappan och det är kallt inne, känner mig frusen och trött.
Släpper ut aussierna och det första de gör är att dra rakt ut genom staketet, det tar inte ens två minuter. Fan... får bli koppelrastning hädanefter tills jag har tid ork och möjlighet att fixa staketet.

Sätter på kaffet, hämtar ved och tänker på gårdagskvällens körning hem. Den absolut alla gånger värsta jag upplevt på många år.
De sista smala 8 kilometerna hade den packade snön polerats till en isbana som knappt gick att köra på. Gasade jag bara spann det loss och jag tappade styrförmågan, och gasade jag inte gled bilen och jag kom inte upp för backarna.

På sina ställen luckrades snötäcket upp och bilen sjönk ner i en djup moddig sörja som gjorde att jag verkligen var tvungen gasa för att inte fastna, för att sen hamna på isen igen. Sådär höll det på i 8 kilometer och ett lastbilsmöte fick jag också så sent på kvällen.
Att jag tog mig hem var ett under.