Igår gjorde jag palt själv för första gången.
Min pappa hade varit stolt, och jag älskade hans palt.
Äldsta sonen gav högsta betyg :)

Sen gick vi promenader i mörkret och kylan. Min rygg skickade pilar av smärta när jag gick där i snömodden under en gnistrande stjärnhimmel och allt, precis allt gnistrade och glittrade på träd och buskar, likt tusentals små kristaller i natten.

Det gjorde så ont emellanåt att jag ropade rakt ut och blev tvungen stanna upp mitt i steget. En känsla som när man slår i armbågen och får en sån där obehaglig stöt från nerven, fast med mer smärta, strålade ut och ända ner i benet.

Det släppte lite sen när vi kol hem, och natten blev bra.