Vaknar av att luften är frostig i rummet, och Zarays frenetiska tvättande. Klockan är bara halv åtta.
Släpper ut hundarna, sätter på kaffet och tänder upp kaminerna.

Solen lyser, ett tunt täcke med frost på marken.

Neah får permission från tratten, och eftersom hon sköter sig ;) får hon busa med de andra en stund.

Under tiden är Zoe och Zaray burfåglar, ha ha. Inne med mig så det är inte så värst synd om dem ändå.

De ser små ut, men det är bara bilden som är vilseledande. De är två giganter.

Nu är det strålande sol ute. Men samtidigt isande kallt.. Vill börja med staketet, men tror det är lite i kyligaste laget ännu.

Började dagen med en tur till återvinningen tillsammans med sonen. Sedan åkte vi till Byggmax Hässleholm och han köpte tryckimpregnerat till staketet, och golv till vardagsrummet.
Med en tungt lastad bil och släp körde vi sen hemåt.

Zaray undrar vad jag håller på med när jag testar kameran I mörkret. Blinkar yrvaket som ett murmeldjur ;)
Zoe sover hos sonen inatt..

Härliga promenader i mörker och kyla, under gnistrande stjärnhimmel och ett lätt, knappt skönjbart snöfall.
Sedan middag med yngsta sonen och filmkväll i soffan, eld i kaminerna och frid över gården..

Min högsta önskan i livet är inte pengar som man kanske kan tro, även om jag önskar ständigt och jämt att jag åtminstone hade tillräckligt av dem för att leva, inte bara överleva.

Nej min allra största önskan i livet är lugn, ro och trygghet.

Jag flydde från ett helvete i kaos, ut hit i skogen långt borta från det människor kallar centralt.
Fann jag lugnet?

Till en början verkade det faktiskt så, jag trodde på riktigt att jag funnit mitt eget paradis, min plats på jorden, men efter ett tag upptäckte jag att så inte riktigt var fallet.

Först köpte danskarna ödehuset och ett halvårs renovering startade, och efter det? Är de här i princip varje helg och lite till, hela sommaren, halva hösten och våren, och eftersom det är endast 30 meter bort blir det ett jävla liv på hundarna varje gång, men de vänjer sig aldrig.
De är ju som bekant sarplaninec och ovcharka, med vakten i blodet.

Som om inte det räcker, har vi den trevliga kvinnan i byn som går där också, varje dag utmed mitt staket med sina hundar, jag vet aldrig riktigt när, och det är också en stress..

Sen har vi jägarna.. Från slutet av oktober till i mars är de ute, flera gånger i veckan och du vet aldrig när på dygnet eller exakt var, men förvånansvärt ofta släpps deras jakthundar precis utanför här och varje gång de skäller och stryker runt gården får jag panik inuti, att mina hundar ska känna sig triggade nog att dra igenom ett staket och klippa den skällande hunden utanför, och i värsta fall attackera något annat..

Detta gör att jag inte längre törs ha mina hundar ute så mycket, och bara om jag själv är hemma och fort kan ta in dem om det händer något.Tanken är ju att de ska få vara ute så mycket de vill och behöver, och när jag säkrat staketet jag bygger på nu så blir det så igen.

Jag lever i en ständig stress ioch med detta. En hårfin balansgång där mina hundar behöver få vara ute, för det är deras naturliga miljö och uppgift, att vakta, men samtidigt får det inte heller hända något.

Sedan kom covid, och plötsligt blev det folk från när och fjärran här, varenda liten sunkig stuga/ ödehus skulle plötsligt renoveras och alla skulle bli med stuga på landet, och ensligheten, den försvann en aning.

Jag har helt slutat gå ut med ovcharkan i dagsljus, jag inväntar och välkomnar mörkret när vi ska gå ut, och den som är dum nog att möta mig då får skylla sig själv.. (och här skulle jag vilja infoga en ironisk emoji om det gick)

Så ja om jag bara en enda dag fick uppleva lite lugn, dricka mitt morgonkaffe utan att sätta det i halsen vid åtminstone ett tillfälle, och säkerligen två gånger minst, sätta fötterna i stövlarna och skynda mig ut och ta in hundarna för att grannen stryker staketet eller jakthunden är här igen, ja då vore jag outsägligt lycklig..

Sen har två Änglar räddat mig, än en gång, genom att erbjuda sig att laga min bil. Jag är så oerhört tacksam att jag saknar ord..
Änglar finns..

Äntligen.. kom jag in. Jag har varit utestängd härifrån ett tag nu..

Neah läker fint och på fredag har vi återbesök hos veterinären igen.

Yngsta sonen och jag har städat Osby idag. Åt pizza på nåt lokalt hak där och sen när vi kom hem har vi burit in ved och tänt upp kaminerna.

Neah har följt med oss i bilen hels dagen.

Besiktade den gamla skodan imorse, och det var inte så muntert. Fyra tvåor, allt ifrån upprostade bromsrör till bakaxel till ickefungerande handbroms.

Jag orkar inte längre bry mig, veterinärräkningarna samlas på hög, bilen kan jag köra med en månad till innan körförbud, och jag rycker på axlarna.
Får väl sitta här hemma i skogen då och sälja mina använda trosor på nätet för att få ihop till mat åtminstone.
Ja det är sant, finns tydligen människor som betalar för sånt. Hade jag inte varit så gammal kunde jag ha sålt min kropp också..

Neah dricker vatten ur mugg, och gör sitt bästa för att mörda tratten. Har hjälpligt lapppat ihop den nu två gånger med maskeringstejp. Hittade inte silvertejpen..

Livet är ganska gott just nu om man bortser från allt elände..
Min yngsta son är ju kvar här och vi har jättetrevligt..

Tog av henne tratten och så gick vi ut. Plötsligt var min vanliga glada pigga hund tillbaka. Hon drog i kopplet och satte av framåt i full fart. Hon gjorde inte minsta ansats till att försöka skicka på såren eller stygnen..

Gammal bild.

Jag gissar att det är tratten som gör henne apatisk och deprimerad. Och att röra på sig är viktigt för sårläkningen, så nu kommer jag ta bort den och gå flera korta promenader per dag, så får vi se om det blir bättre. Total inaktivitet efter operation / skada är ju aldrig bra för någon..

Sitter med min andra mugg zoegas ute. Varma vindar och bara en fleecejacka på mig.

Tog Pansargrisen i koppel och gick en liten runda direkt på morgonen, i ett försök att komma tillrätta med att hon bara går ut på gården, gör absolut ingenting, och sen går in och kissar direkt på golvet.
Det gick väl sådär, efter 3/4-del av rundan kissade hon några droppar, inget mer.
Låter henne vara ute med Zaray nu ett tag.

Jag har sovit uselt inatt igen. Oron för Neah vill inte släppa. Tog bort hennes dränage igår och hon var fantastiskt duktig. 15 cm dränageslang drog jag ut på ett ställe, och en dm på det andra.

Hon äter, dricker men känns väldigt varm. Har ingen termometer för hund, och inget apotek öppet idag. Hon vill inte gå ut överhuvudtaget, jag tvingar ut henne för rastning på tomten och det går bra, men sen återgår hon till soffläge igen. Hon är knölig och lite svullen under magen, men inte röd och det verkar inte ömma heller.

Ta henne till veterinären idag på en söndag och nyårshelg blir nog 22000 till, så jag avvaktar till imorgon om inget akut inträffar..

På väg mot jobb alldeles strax..

Araya spexar..
Vinkade nyss av äldsta sonen, så oerhört tomt och tråkigt det blev när han åkte. Tur jag har yngsta kvar i huset..

Zoe och Zaray började det nya året med att väcka mig redan strax efter åtta. Jag var aningen otrevlig när jag stängde dörren istället för att gå upp, men det hade jag inte mycket för.
De bar runt på vedträn och släppte i golvet så det dunsade, skällde högt på något de hörde utanför, och bara var allmänt missnöjda och det skulle tydligen höras..

Strax efter nio gav jag upp, öppnade sovrumsdörren och möttes av hysteriskt glada svansviftningar och glädjemorr/prat..
Släppte ut dem och den första dagen på det nya året hade börjat.

Den gamla korven, 13 år, still going strong.

Araya började det nya året på samma sätt som hon avslutade det gamla. Kissa och bajsa på golvet i köket..
Den i särklass svåraste hund jag någonsin haft när det gäller rumsrenhet..

Dagens väder... får tala för sig självt. Långt borta är de magiska iskristaller jag och äldsta sonen njöt av en natt när vi gick i månljus och genom en gnistrande sagolik värld.

Jag ska jobba idag, men bara 4 timmar..
Och äldsta sonen åker hem till Öland idag, och det kommer bli så tomt...

God fortsättning!