Åh vad är de söta. Han min kollega och hans fru som hyr ut huset till mig.
Jag har precis kommit därifrån. Fint sommarhus, det blir perfekt, och de är så snälla och trevliga, vi drack kaffe och pratade, och jag tyckte omedelbart mycket om hans fru, som var första gången jag mötte.

Huset ligger tätt på havet, så fint. Det blir lite längre att köra, men nu tar jag en dag i taget.

Jag är fortfarande så glad faktiskt att jag nästan undrar mig lite över mig själv. Borde jag inte vara lite mer ledsen, eller kommer det hinna ifatt mig en annan dag?

Nu beställer jag pizza och firar min framgång, Monika jobbar kväll så jag passar hennes hund.

Hur är det möjligt att jag har mött så många fantastiska människor här, och som gör så mycket för mig?
Jag får nästan nypa mig själv för att inse att det är på riktigt..

Vi hade en underbar dag och kväll igår, Monika och jag tillsammans med våra hundar.

Vi pratade, skrattade, åt mat och drack vin, gick promenad med hundarna.

Inte en endaste gång föll jag ner I något svart hål, eller blev ledsen och ville gråta.

Vi gick ganska tidigt i säng, och jag föll I sömn på en gång, och vaknade sen som sedvanligt om natten, men inte heller då blev jag ramt av någon sorg.

Tvärtom faktiskt, jag skrev några meddelanden till fina människor, kom till insikt om fler ting, och så föll jag i sömn igen, och sov till 7.

Fortfarande har den stora sorgen inte hunnit ifatt mig. Kanske gör den aldrig det, kanske kommer den som i vågor, men just nu, lige nu, er der stiltje i mitt känsloliv.

Det är så det är..

Idag ska jag se på huset jag ska hyra, solen skiner det är frost ute, och jag gläder mig vilt till att köra dit och se huset..