Zaray, min stora håriga kärlek. Du är den jag tänker på, när allting känns nattsvart. Du är mitt ljus i mörkret. Du är den jag längtar hem till hela tiden, under mina arbetspass. Du är min trygghet om natten, min ständiga följeslagare om dagen.

Jag älskar ditt gnisslande ljud, varje gång du gäspar :) och jag älskar din klumpighet, din stora vackra kropp som du inte riktigt har koll på alltid.

Jag älskar din självklara ledarroll, du är ganska hård mot de andra ibland, och en aning svartsjuk, men aldrig elak, och du skadar ingen.

Jag älskar din humor, och din kloka visdom. Din upprördhet när Zoe attackerade katten.

Ibland faller jag ner i svarta hål, tänker att jag ska vrida på ratten, styra ut framför en långtradare, eller rakt in i ett träd. Min sorg och vilsenhet är bottenlös, och den saknar gränser. Men det är alltid du, dig jag ser framför mig, och sen är ögonblicket över.