God morgon, vaknar upp vid strax före åtta, tänker att jag nog borde gå ner nu och släppa ut Araya så hon inte kissar inne. De två senaste nätterna har hon hållit sig.
Dock inte inatt, tydligen. Handdukarna var blöta.

Det har snöat. Och det fortsätter även nu.
Släppte ut överlyckliga hundar som tumlade runt i snön. Satte på kaffet, plockade fram hundarnas färs ur frysen (för än en gång strular min leverans, av hundfoder och den kommer först imorgon) satte färsen på upptining i micron, gick ut och hämtade ved, hörde samtidigt den gamla frusna hundens skall, som sen övergick till ylande efter bara någon minut då han inte blev insläppt omedelbart.

Släpar in veden, frågar min dotter varför hon inte öppnar dörren och släpper in gamlingen när hon är fem meter ifrån, och hör honom yla.
Hon svarar truligt, tjurigt att hon är trött och har ont i en muskel. Orkade inte resa sig..

Jag känner irritationen från tårna och ända upp till hårfästet. Tänker, men för i helvete, du gör ingenting, du är hemma hela dagarna, och igår orkade hon knappt släppa ut Araya då jag var borta i åtta timmar, så hon hade kissat på golvet istället.

Själv sliter jag halvt ihjäl mig, jobbar, promenerar, bär in ved, eldar, lagar mat åt oss, oftast får jag även ra disken också och all städning hemma.
Hur ont i kroppen har inte jag? Och hon är 22 år, även om hon har sina funktionsvariationer är hon inte det minsta fysiskt handikappad.

Jag lagar hundarnas mat, eldar, står med min kaffemugg i ena handen när hon kommer in i köket och börjar tjafsa, och det övergår till skrikande så den gamla hunden blir så rädd att han skakar och vill fly, och de övriga skäller och Zoe tittar undrande in genom fönstret.
Jag ber henne upprepade gånger gå ut ur köket, för nu har jag fått nog, när hon vägrar går jag emot henne, vill bara milt fösa ut henne ur köket få bort henne ur min åsyn för jag börjar bli arg på riktigt nu.

Hon skriker och vrålar rakt ut, slå mig inte, du slår mig. Åh herregud, jag har inte ens rört henne. Jag slåss aldrig.
Till slut får jag ut henne ur köket, hon kastar grejer på mig, slår på grinden och skrikandes smäller hon igen dörren till sitt rum så jag tror den ska lossna från sina fästen.

Den vita hunden darrar av skräck, pastavattnet kokar över på spisen, köket immar igen så fukten dryper efter fönsterrutorna.
Dottern skriker håll käften inifrån sitt rum till Zaray som skäller, och själv vill jag bara ta mina hundar och fly, långt härifrån, men istället lugnar jag den gamla hunden, släpper ut några, in några andra, samtidigt som mitt kaffe kallnar i muggen och hundarnas mat kokar på spisen.

Fy fan för mitt liv ibland...

#dårhus #skitliv #mittlivenjävlacirkus #fyfan

Vägen till jobbet var moddig och snön föll, min vän som körde fick panik inför tanken att behöva köra ut till mig ikväll igen, i mörker och dåligt väglag.

Jag sa att jag skulle se på jobbet om någon annan kunde köra hem mig.

En av mina kollegor, hon vars hund jag passade i fem dagar, erbjöd sig direkt att låna ut sin bil. En splitter ny Dacia, och jag åkte bekvämt hemåt när jag slutade vid tio
Jag får låna den till måndag, så tusen tack till henne, du underbara människa!

Tog Zoe på en promenad när jag kom hem.
Klockan var lite över elva och snön föll, mörkret var kompakt och Zoe var glad.

Tände sen upp ena kaminen, hällde upp ett glas rött och här är jag nu.
Snart sovdags.