Jag har haft en jättefin dag idag. Tacksam över det.

Härliga hundpromenader..

Zaray och jag gick förbi den gamla sågen.

Lukas 23:34 Fader förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.
Dessa ord får avsluta dagen, och tillägnas den det vederbör..

#lukas23:34 #sarplaninac #sarplaninaclove #skogsliv #sexhundar #faderförlåtdem

Åh wouv vilket fint hus, och billigt dessutom.
Och såååå trevliga varma fina människor, min arbetskompis har jag fått den uppfattningen om tidigare, men även hennes man gav samma genuina intryck.
En känsla av att Åh ja jag vill flytta dit nu, och bara få vara i deras vänliga närhet.

Jag hade flyttat dit omgående, typ redan igår eller förra veckan, om jag inte hade haft hundarna. Jag kan inte riktigt se hur jag ska kunna få till det med dem. Å andra sidan är det bara fram till i slutet på april, sen hyrs det ut veckovis under sommaren. Så jag ska fundera lite på det och rådgöra med några kloka människor.
Om jag flyttar dit, för att komma härifrån, så kan jag ju leta annan bostad under tiden.

Min dotter och Zoe. Kärleken är så tydlig, den får att ta på.

Har delat den förr, men den tål att upprepas.
Så kloka fina ord.

Morgonen är vacker...
Sitter med min kaffe och vaknar långsamt till liv, till ljudet av Zoes envisa skällande utanför. Det är något som stör henne.

En natt full av drömmar, men ändå förvånansvärt god sömn. Så har det varit på sistone.

Jag har bestämt mig, idag släpper jag sorgen, vreden, besvikelsen och allt det nattsvarta.
Nu går jag vidare med mitt liv, som den jag är, den jag har blivit, den jag var före allting började. Hon som är stark, urstark, hon som gått genom eld m, vatten och det stora mörkret, alldeles ensam.

Jag har lärt mig att alla känslor måste få finnas, att det man känner inte bör förträngas.

Jag har varit så ledsen, och mer därtill en kortare period nu, och det är fullt förståeligt när någon man trodde var ens innersta familj, en pålitlig klippa, någon som skulle vara bland de sista i världen att överge en, någon som sett mig nere på botten och funnits där hela tiden vid min sida, sedan gör det så plötsligt, så överraskande oväntat, det största jävla sveket.

Men nu är det nog, färdigdeppat. Jag går vidare med mitt liv, lägger detta bakom mig, som ytterligare en erfarenhet jag kan lägga till min historia den dagen jag tar tag i och skriver den där boken som så många genom åren sagt att jag borde.
Hur jag än en gång föll, och reste mig.

Jag är så jävla stark och okuvlig, seg som en vidja, och jag ser min pappa le och stå bakom mig, där med forsen i bakgrunden, hur han höjer handen till en hälsning, innan han försvinner i vattenmassorna.

Nu tar jag tillbaka livet och livsglädjen. Jag ska börja med att ge hundarna mat, för de tror att de går svältdöden till mötes just nu, och sen ska jag fortsätta leta ny bostad, tillsammans med min bästa vän och äldsta son.