Direktlänk till inlägg 14 november 2021
Morgonen är vacker...
Sitter med min kaffe och vaknar långsamt till liv, till ljudet av Zoes envisa skällande utanför. Det är något som stör henne.
En natt full av drömmar, men ändå förvånansvärt god sömn. Så har det varit på sistone.
Jag har bestämt mig, idag släpper jag sorgen, vreden, besvikelsen och allt det nattsvarta.
Nu går jag vidare med mitt liv, som den jag är, den jag har blivit, den jag var före allting började. Hon som är stark, urstark, hon som gått genom eld m, vatten och det stora mörkret, alldeles ensam.
Jag har lärt mig att alla känslor måste få finnas, att det man känner inte bör förträngas.
Jag har varit så ledsen, och mer därtill en kortare period nu, och det är fullt förståeligt när någon man trodde var ens innersta familj, en pålitlig klippa, någon som skulle vara bland de sista i världen att överge en, någon som sett mig nere på botten och funnits där hela tiden vid min sida, sedan gör det så plötsligt, så överraskande oväntat, det största jävla sveket.
Men nu är det nog, färdigdeppat. Jag går vidare med mitt liv, lägger detta bakom mig, som ytterligare en erfarenhet jag kan lägga till min historia den dagen jag tar tag i och skriver den där boken som så många genom åren sagt att jag borde.
Hur jag än en gång föll, och reste mig.
Jag är så jävla stark och okuvlig, seg som en vidja, och jag ser min pappa le och stå bakom mig, där med forsen i bakgrunden, hur han höjer handen till en hälsning, innan han försvinner i vattenmassorna.
Nu tar jag tillbaka livet och livsglädjen. Jag ska börja med att ge hundarna mat, för de tror att de går svältdöden till mötes just nu, och sen ska jag fortsätta leta ny bostad, tillsammans med min bästa vän och äldsta son.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 | |||
8 | 9 |
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 |
30 | ||||||||
|