Ännu en bra natt, trots att grannarna kom hit igår, sent mitt i snökaos, och Zaray & Zoe skällde en hel del både sent på natten och tidigt på morgonen men vid det här laget har jag börjat vänja mig och somna om/ sova mig igenom skällandet.

Det har snöat en del under natten..

Men det är plusgrader så det blir bara kramsnö och en moddig sörja av det..
Hundarna är glada ändå

Som vanligt har jag hämtat ved och tänt upp kaninerna.
Ska vakna till liv lite bara så blir det promenader sen..

Klockan var ett och jag satt fortfarande i pyjamasen när dottern sa att nu har jag fått sms om att ditt pass är klart.

Jag hoppade i ytterkläderna med pyjamasen fortfarande under och så gav vi oss iväg till Ängelholm. Snön föll ymnigt och temperaturen runt nollan, kort sagt det var modigt och snorhalt. Jag var väldigt glad just idag över mina nya vinterdäck.

Hämtade passet strax före stängningsdags och sen hemåt i ännu värre väglag och hämta ut min telefon på Ica i närmsta by.

Innan vi åkte kollade jag brevlådan, fick en känsla att kortet kunde ligga där och att det skulle vara nåt fel med smsen i den gamla telefonen, att den skickar dem flera dagar efter de egentligen skickats. Och mycket riktigt där låg bankkortet,och jag har samma kod som innan så det var bara att använda.
Äntligen, en vecka efter att jag tappade allt så börjar det ordna upp sig.

Jag har inga bilder i den här telefonen ännu så de får bli två likadana på Zaray ha ha.

Zoe löper som sagt och Zaray är märkbart på henne, visar tänderna och är allmänt stirrig och hennes hormoner löper amok fast det inte är hon som löper. Stackars Zoe är rädd för henne och backar undan än så länge..

Zoe började löpa igår, och Zaray har sovit tätt intill hela natten.
Halv åtta började min dag idag.

Fick sms idag från Danske bank, Hej idag skickar vi ditt kort.
Va??? Driver de med mig???En vecka efter jag spärrat det förra. OH my God ännu en veckas helvete väntar, inte kunna handla eller tanka bilen..

Då är det väl bara anta att passet kommer tidigast nästa vecka så jag får dras med den här skit- telefonen ytterligare där ingenting fungerar som det ska..

Natten har varit bra, sovit från det jag lade huvudet på kudden och fram till halv åtta.
Drömde att jag hittat det perfekta huset att hyra, och jag var så glad ända tills jag kom på att det låg i ett villaområde så det inte skulle funka med hundarna.

Lucky, min söta gamla gatuhund. Tänk vad många seglatser vi har gjort tillsammans, alla öar vi besökt och alla promenader.
Att du av alla skulle hänga med längst.
Han älskar snön, blir som en unghund på nytt, och när jag kollade ut genom fönstret, såg jag han åka förbi på ryggen åma sig i snön och njuta i fulla drag.;))

Ut i det kvarvarande vita, Zaray och jag.
Snön doftade och föll från trädkronorna, vi slängde oss ner på rygg, blickade upp och åsåg med barnslig förtjusning hur snön singlade ner över oss, som ett magiskt stoft, och vi blev förtrollade .

När jag kom hem delade Zoe och jag på några pepparkakor och kaffe. Ja kaffet fick jag behålla själv.. Och nu ska jag ut och köra i den hala väglaget

Mörkret är kompakt där utanför mitt fönster, och i rummet. Zaray gäspar så det gnisslar och jag kommer på mig själv med att le åt henne.
Klockan är halv sju och hon tassar ner för trappan, anser att nu kan dagen börja.

Jag viker täcket åt sidan, finner ett par sockor att sätta fötterna i, och tassar efter henne.

Det är kallt på nedervåningen och jag släpper ut alla hundarna och sen tänder jag upp kaminerna

Zaray och Zoe förvånar mig idag, länge ligger de tysta i snön och bara är utan att skälla. Det händer lite oftare nu så kanske håller de på att bli mer vuxna i huvudet också, inte skälla på allting och ingenting, utan mer på reellt hot.

Jag dricker mitt morgonkaffe i en ovanlig lugn och ro. En stillhet och tystnad där bara ljudet från elden hörs.

Det är 0-gradigt ute, snön håller på att packa ihop och tacka för sig, för den här gången. Kvar lämnar han en isgata..

Lite förkyld och väldigt trött däckade jag i min säng redan innan klockan blivit 22..
Zaray och Zoe gjorde mig sällskap, Zaray bevakade mig svartsjukt och lade sig tvärs över mig (väldigt charmigt med 50kg hund) gav Zoe onda ögat, Zoe backade undan och tyckte då att soffan en trappa ner var ett bättre alternativ trots att det fanns plats hos mig, men dock inte närmast..

Somnade sen med den stora hundkroppen tätt intill, hennes regelbundna andetag i mörkret, och pälsen som kittlade mig i ansiktet.

Dock är det Araya på bilden.. :) Hon har ett vackert ansikte.. och den bild jag har att bjuda på i denna gamla telefon.

Vaknade till för en stund sedan. Halsbrännan från helvetet och ett dovt hotande illamående, och nu sitter jag här vaken i natten.
Stressen och min bitvis usla kosthållning är orsaken.

Jag ser till att hundarna får den bästa maten på regelbundna tider, alltid sina promenader i alla väder och oavsett hur jag mår eller hur trött jag är efter tungt jobb..
Men måste bli lite bättre på att ta hand om mig själv igen...
En never ending story...

Plötsligt händer det.
Hundmaten levererades ikväll med specialbeställd budbil, allt tack vare xmannen och hans envisa idoghet..

Mitt nya simkort är här, fungerar, om än i den gamla telefonen än så länge. Min nya telefon finns att hämta, men måste ha passet först. Men ändå, skönt ha mitt vanliga nummer fungerande igen.

Städjobbet avklarat för denna veckan, så check på den. Nu vill jag bara hitta det där huset att hyra nära min vän och äldsta son, sen kanske livet kan börja igen, att leva, inte bara överleva...

Jag vaknar redan klockan sex, i mörkret ligger jag där, blickar oseende på ingenting, känner den komma, ensamheten och sorgen, ledsenheten personifierad.

Jag känner den ofta nuförtiden, en stjärnklar natt ute med hundarna, stammarnas silhuetter mot natthimlen, knarrandet av mina skor i allt det vita, doften av snö, och så ensamheten.

Minnen av en annan tid, en svunnen tid, och jag ser mig själv när barnen var små, på väg mot Gotland på en segelbåt, minnen från dåtidens tvåsamhet, en känsla av att ingå, vara en del i ett sammanhang, höra till.

Andra sekvenser flimrar förbi, snöstorm på båten, vintersegling ut till Lacka och en vedeldad bastu. Planer, drömmar, grusade förhoppningar och besvikelser, men ändå, en del av någonting..

Och så skåne, dit jag flydde för att undkomma mig själv, finna mig själv och slutligen bli hel igen. Min fristad.. Som nu är den jag drömmer om att komma bort ifrån, ur askan i elden, blandat med sorg och besvikelse över det som inte blev, och framförallt det som blev.

Och ständigt, allt genomsyrande Ensam, denna ensamhet, ända sen jag föddes har jag fått leva med just den.