Jag har sprungit idag, 6 kilometer, och sen varit ute med Zavannah I en timme. Sökruta och springa fritt vid havet.

Har ett sånt fint videoklipp, men kan inte få det att fungera här på bloggen just nu.

Efteråt var hon helt slut och sov bara.

Så körde jag på jobb och Zavannah blev hämtad av Monika
Fantastiska underbara Monika. Zavannah har lekt i timmar hos henne, och jag har haft en fin kväll på jobbet.

Så fick jag plötsligt detta, när jag var på jobbet.
Det gjorde mig både lättad, overrasskad och sorgsen.

Skönt han får hjälp i alla fall..
Men varför vägrade han lyssna på mig och söka hjälp? Varfor tyckte han inte relationen var betydelsefull? Varför var han så oerhört taskig mot mig? Jag försökte ju bara hjälpa honom..

Godmorgen.
Ännu en natt med röriga drömmar, och jag vaknar upp med en sorgsen känsla I hjärtat.

Zavannah tyckte att vi skulle gå upp redan klockan fem idag, men jag lyckades övertala henne till att sju är bättre, men inte helt bra, för det är fortfarande mörkt ute.

Kaffe till mig, ben till henne. Det minner mig om ett annat hus, ensligt i skogen, november, jag ensam och ledsen, med Becky och tvn som sällskap. Ben till Becky, kaffe till mig, det är som om allting upprepar sig, bara 4-5 år senare..

Men idag är jag starkare, stabil i mig själv, trygg, och jag har en hund som är frisk..

Det ser ut att bli en vacker dag, och jag ska prata I telefon med min vän I Sverige, och så ska jag springa. Det har jag inte gjort sedan uppbrottet, det har varit alltför mycket annat, men jag ska igång igen, det gör mig gott.

Och så är det kvallsjobb sen..

Natten är stjärnklar, frosten glittrar i gräset, och månen med sin skära lyser över det lilla skjulet där bilen står.

Zavannah och jag har fått igång den gamla tvn och legat på soffan och sett på Downtown Abbey. Har sett den för många år sedan och tyckte den var bra, men just nu kan jag nästan inte hålla ut och se den, kärlek, människor som är föralskade, ska giftes..

Och här ligger jag på en soffa, i en sommarstuga med min hund, och känner mig rätt så misslyckad på kärleksfronten..

Men på fredag kommer min yngsta son till mig, och stannar till måndag.
Det gör mig lycklig..

En fin fin dag på jobbet.
Borta är all min oro och stress, jag fokuserar på det jag ska i jobbet, och har klarat det fint idag.
Har också haft ett fint samtal med en boende.

Jag tror att anledningen till att jag är så populær och uppskattad av de boende, men även mina kollegor, är att jag bjuder på mig själv, kan berätta personliga saker och vad jag har eller har haft det svårt med, utan att för den delen bli oprofessionell. Det tror jag gör mig mer mänsklig i de boendes ögon, och så är jag god till att lyssna, och känna in.

En del av vägen hem..

När vi kom hem gick vi ut direkt i en timme.

En sökruta till Zavannah.

Havet som skymtar därborta, och så sorgen i min själ, allt det som skulle bli så fantastiskt, som aldrig blev, aldrig kommer till att bli, och jag bär med mig sorgen hem, på mina axlar, i den soliga, färgsprakande vackra novemberaftonen..

Dricker den sista lilla sjatten vin som var kvar I botten på flasksn. Äter köttfarssås deluxe, med bacon, cocktailpølser och en massa gradde, och så pasta.

Sjunker ner I soffan efteråt, ser ut genom de stora panoramafonsterna, Zavannah faller i sömn tätt intill.

Jag tänker att det nog ska gå, det ska nog bli bra igen, på nogen tidspunkt..

Zavannah har det fint på jobbet.

En kollega till mig tog ut henne på en socialtur i husen tidigare idag.
Ett dejligt hundeliv hon har Zavannah.

Drygt en timme kvar, solen lyser och allting är sådär vackert, så kör vi hemåt, till havet.

Jag har det godt, skönt och jobba, jag fungerar faktiskt bättre nu än jag gjorde de sista månaderna sammen med xkæresten..

Godmorgen. Så är vi på jobbet igen, Zavannah och jag.
En lite jobbig natt, jag har sovit, men drömt mycket och sovit oroligt.

Men jag är vid gott mod ändå, så det ska nog bli en fin dag.

Det gick fint att köra hit, jag har redan vant mig till mörkret och de små, smala slingrande vägarna som man får köra hela 80 km/h på.. Vilket jag givetvis inte gör i mörkret..

Så har ännu en dag gått, och jag & Zavannah har haft det bra.

Jag lagade en köttfarsgryta, pratade I telefon med vänner, och så har vi slappat på soffan.

Jag lyssnade på musik på mobilen när jag gjorde mig klar för att gå I säng, och så plötsligt kommer Havannah med Junker, det rammade mig hårt, och gjorde ont i hjärtat.

Jag har lyssnat på alla "våra" låtar, med Kim Larsen, Poul Krebs, rocazino osv det har inte berørt mig på djupet.

Men Havannah, musiken, när vi såg alla sasonger av Kurs mod fjerne kyster, pratade om allt vi skulle uppleva, och drömde oss bort där vi satt och höll om varandra I hans fula och obekvama designersoffa.. Det gjorde ont, riktigt ont..

Jag har haft en fin dag på jobbet.

När vi kom hem strax före halv fyra, gick vi ned till havet och var nog ute I en timme.

Zavannah sprang lös, och vi tränade inkallning, och så fick hon en sökruta..

Vi fann en helt underbar promenadslinga, men som jag får utforska lite mer utan Zavannah då det är långt.

Nu sitter jag i huset med ett glas rött, jag har det fortfarande bra, faktiskt alldeles utmärkt, men var gång jag är vid havet, så smyger sig en liten strimma vemod in I min själ, seglingen, alla drömmar och planer, som jag haft själv i så många år, och som jag nu trodde var på väg att manifesteras med min xkæreste, det gör faktiskt en smula ont I hjärtat.